tl;dr

Många av riksdagspolitikerna som röstade Ja har dålig koll på vad FRA egentligen gör. Det är inte särsillt ovanligt att politiker röstar på förslag de inte vet något om, oftast ska man vara tacksam för att de ens är på jobbet. Tyvär har Tolgfors dålig koll också, eller så blåljuger han. Jag pratade med Anders Wiik efter FRA-seminariet, och då sa han klart och tydligt att om en skurk pratar med en svensk så överlämnar de informationen till polisen. FRA står ju på de godas sida och då är det självklart att tullen ska få veta om någon smugglar knark över öresund. Tolgfors säger rakt ut :

Om en person smugglar knark för egen vinnings skull faller det utanför FRAs uppdrag. Informationen skall förstöras. Om en person smugglar knark för att finansiera terrorism så kan detta rapporteras vidare till Polisen.

Det intrycket fick jag inte av Anders Wiik. FRA:s anställda känner förmodligen ett ansvar för att göra rätt för sig, att sätta fast skurkarna. Leif GW Persson skriver på sin blogg:

Bl a vet jag, tyvärr av egen erfarenhet, hur man kan påverkas av att leva och verka i en miljö där ”ett högre ändamål får helga medlen” och detta ganska oavsett hur dessa medel ser ut. Hur ens rättskänsla och demokratiska sinnelag kan ta skada utan att man riktigt fattar hur det gick till. Och utan att man ens behöver vara en dålig människa. Eller särskilt korkad. Även om det givetvis underlättar.

Ungefär samma slutsatser drar Hanne Kjöller i DN, som skriver om IB, hur övervakningen gick över styr och ett tänkande att syftet hälgade medlet. En väldigt intressant sak som hon skriver är att representanter från statsmakten konsekvent förnekade missbruket:

Miljöpartiets Per Gahrton ställde i riksdagen frågor om registreringen av fredsaktivister. Så sent som 1989/90 hävdade dåvarande civilminister Bengt K Å Johansson, i dag ordförande för miljömålsrådet, att organisationer som exempelvis Svenska Freds- och skiljedomsföreningen inte varit av något särkilt intresse för säkerhetspolisen. P G Vinge, chef för Säkerhetspolisen 1962-1970, förnekade i sina memoarer som utkom 1988 registreringen av “vänsterfolk i allmänhet som exempelvis FNL-sympatisörer”. Liknande uppgifter lämnade långt senare Carl Persson, rikspolisschef 1965-1978, till Säkerhetstjänstkommissionen. Men så var det alltså inte.

Det får mig att tänka på den bufflige Mikael Odenberg som ruskade på huvudet varje gång någon nämde att det kan bli ändamålsglidningar och att FRA i framtiden kommer lyssna på vanligt folk. Under seminariet sa han bland annat, “En sak ska ni ha jävligt klar för er [...] I min värld [...]“. Det är det som är det största problemet i FRA-debatten. I politikernas värld ser saker annorlunda ut. Mikael Odenberg lever inte i vår värld. I vår värld har staten tjuvlyssnat på folket tidigare, i vår värld har vi flera gånger fått lära oss att statsmakten och politiker inte är att lita på.

Det sägs att den som inte lär av historien är dömd att återupprepa den. Vi får se om hur det blir.

tl;dr: I en kultur med stora visioner och stora befogenheter, skapas en idéer om att målet helgar medlet. Det finns stor risk för att det hela går över styr. Vi har haft fall förut där det har hänt, och vi får inte glömma att det kan lätt hända igen.